Pia tycker och tänker

Emma | februari 24, 2010

http://www.kvp.se/nyheter/1.1894942/sa-skulle-casper-21-doda-ex-flickvannen-emma-20

Jag följer fallet med Emma och tänker på hur nära hon var att dö, att inte finnas till längre. Samtidigt tänker jag på alla andra kvinnor som misshandlats till döds av män de haft en nära relation till. Jag tänker också på alla de kvinnor som lever i en tillvaro av ständig fysisk och psykisk misshandel och på alla de barn som får uppleva hur deras pappa skadar deras mamma. Vilken förebild för sina barn är pappa när han slår mamma?

Mina tankar går även till människor jag mött och som har berättat liknande historier som Emmas. De flesta inte lika våldsamma och fruktansvärda, men med ungefär samma innehåll.

Har jag då inte träffat på någon misshandlad man? Jo, det har jag gjort. Jag har gett en man en rejäl örfil som jag hoppas fortfarande svider ordentligt på kinden som en påminnelse om att INGEN har rätt att ta på en annan människas kropp utan den personens tillåtelse. Framförallt inte när människan högt och ljudligt inför en stor skara personer uttrycker sitt ogillande inför mannens händer på rumpa och bröst.

Jag läser om Emmas skador och tänker på min väninna med samma namn.

 ”Min” Emma har fortfarande stora ärr i pannan, på näsan och värkande armar och ben efter den misshandel hon blev utsatt för. Det är över 14 år sedan nu. Hennes sambo och fadern till barnen slog henne regelbundet med både knytnävar och öppna händer, kontrollerade vart hon gick, vem hon talade med, hur länge hon var borta och varför. När hon en dag låter barnen vara hos sin mamma för att tala allvar med honom och berätta att hon tänker separera slutar det med misshandel. Mannen tar tag i Emma, sliter henne i håret, slår henne med ena knytnäven i ansiktet och på överkroppen samtidigt som han håller henne i håret med den andra handen. Han sparkar henne när han släppt henne i golvet. Hela hennes kropp var full av blåmärken efter sparkarna som träffar både överkropp, armar och ben. Huvudet träffade han troligtvis också. Emma var då så omtöcknad att hon enbart försökte att krypa från sparkarna mot köket. Han hånskrattar åt hennes försök och följer efter henne, samtidigt som han spottar på henne och ger henne en spark då och då. I köket tar han tag i hennes hår, lyfter hennes huvud mot spisen och slår hennes panna upprepade gånger i den. Emma minns inget mer. Det polisen kunde se på blodspåren, var att hon drogs upprepade gånger över spisen och bänken, ned på golvet där hon fick ta emot sparkar mot sin kropp. Emmas mamma hade lovat att ringa under tiden då samtalet pågick, men fick inget svar så hon förstod att något var fel. Hon ringde polisen. Det räddade Emmas liv. Hon fick tillbringa någon månad på sjukhuset pga skadorna. Mannen blev dömd för misshandel och fick sitta inne under ett par månader. Man ansåg att Emma fick tåla lite stryk eftersom hon ville separera.

Emma har sedan under alla år fått möta den man som nästan hade ihjäl henne hos familjerätt och socialtjänst då man talat om umgänge för barnen. Hennes rädsla kan inte beskrivas. Hon är livrädd för den här mannen, ändå tvingas hon att sitta på andra sidan bordet och prata med honom. Hon tvingas att möta honom när barnen ska ha/avsluta umgänge. Mannen höll på att ha ihjäl henne och samhället ser inga hinder att hon själv måste möta honom. Mannen arbetar ofta som vakt vid stadens krogar. Hans och ett par andra kamraters största nöjje är att spöa upp fulla försvarslösa killar som ensamma raglar ut i natten. Det är absurt att en kvinna måste möta sin misshandlare på det här sättet. Det är lika absurt att en misshandlare ska få ha umgänge med barn – vad ger mannen barnen för signaler? Det är fullkomligt ok att spöa på sin partner?

En annan historia, om en annan kvinna, Lovisa. Lovisa träffade sin livs kärlek. Misshandeln och kontrollen började rätt snart. Hon blev slagen, utslängd på balkongen utan ytterkläder i 20 minusgrader under flera timmar, kontrollerad, dunkad i toalettstolen, fick en kniv mot sin hals upprepade gånger m m. När hon försökte att bryta och då flyttade hem till sina föräldrar började terrorn hos dem. Telefonsamtal som pågick i oändliga kedjor. Så snart luren las på ringde det igen. Skrik, vrål, hotelser. Polisanmälningarna följde på varandra. Allt las ned. Han våldtog henne, med resultatet att de fick ett barn. Hotelserna och förföljelserna blev ännu mer intensiva. Död, misshandel, kidnappning mm skulle utföras skrek han till både Lovisa och hennes föräldrar. Polisen tog in honom på förhör när han tänkt tända eld på deras hus. Domen blev övervakning under ett par månader. Telefonterrorn fortsatte. Till slut såg Lovisa enda utvägen att bli tillsammans med honom, för sina föräldrars skull. Då slapp de bli utsatta. De fick flera barn tillsammans. Misshandeln fortsatte under åren. Hoten fortsatte under åren. Hoten innefattade även Lovisas syskon och deras barn! Bla skulle ett spädbarns dödas av mannen. Släkt och vänner tog hem Lovisa, vakade genom nätterna så att ingen skulle komma till hemmen och ta sig in. Polisen patrullerade. Bilens däck skars sönder otaliga gånger, fönsterrutor krossades av stenar, saker förstördes i trädgården. Ändå fanns det inte tillräckliga bevis för att väcka åtal. Han klarade inte av att hantera barnen, de var livrädda för honom och rymde undan så snart han kom för umgänge. De vägrade vara själva med honom. Socialtjänsten insåg att umgänge enbart kunde ske med kontaktperson. Under umgängena pratade mannen mest med kontaktpersonen och klagade över hur elaka alla var mot honom. Barnen struntade i honom. När kontaktpersonen inte svarade eller höll med honom blev han hotfull mot den. Efter 4 kontaktpersoner, även manliga insåg socialtjänsten att umgänget skulle få ske i speciella lokaler med väktare närvarande. Även där fortsatte mannen att klaga över sin situation, utan att bry sig om barnen. Barnen satt i ett hörn tillsammans och höll varandra i händerna medan pappa skrek och vrålade till personalen. Efter några såna umgängestillfällen slapp barnen. Nu är de så stora att de inte behöver träffa sin pappa alls. Det är de så lyckliga över.

Hur långt ska samhället gå för att barn ska behöva tvingas till umgänge med en förälder de inte vill träffa pga den förälderns beteende? Beteenden som även mycket små barn kan berätta om, allt från instabilitet, misshandel, sexuella övergrepp m m.

När ska människor som misshandlar, förföljer, trakasserar bli ordentligt straffade och inlåsta från samhället och få vård tills de inte är en fara längre?


Publicerat i Uncategorized

Kommentera »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: